Hallå där folket!

Idag har jag läst om en sån där tokig historia som de bara kan få till i vår kära huvudstad. Det handlar om Mathias, en stackars kille med funktionsnedsättning som blev flyttad hela 30 mil från sin mammie! Kan man tänka sig nåt sånt? Som om det vore nån liten tur till Liseberg vi snackar om. Näe, från Tyresö till Bollnäs, hej å hå, det är en bit det!

Det visar sig att det är kära Tyresö kommun som fått för sig att avsluta sitt avtal med hans LSS-boende, så nu har Mathias fått byta bopålar några gånger. Och detta, kära läsare, trots att specialistläkaren avrådde från det eftersom det skulle kunna förvärrra hans epilepsi. Fast vad vet väl en specialist jämfört med kommunens experter på att spara slantar, eller hur?

Mamman Carina har det ju inte heller lätt, lever på sjukersättning och har dubbla benbrott, vilket gör det lite knivigt att ta sig till sonen över helgerna. Det är en härlig liten Stockholmshistoria om man säger så, där de verkar tro att ett mil eller två inte är så mycket när tunnelbanan ändå går rätt ofta.

Men hära i Götet, vet ni, hade vi nog tagit hand om vår Mathias på ett lite smidigare sätt! Vi skär inte bort det mänskliga i kommunens budgetkalkyl, nä, här sätter vi gubbar och gummor på rätt plats från första början – inte slänger runt dem som om de vore möbler från IKEA!

Å där står vi, hjälplösa Göteborjare, och läser med förvåning hur de däruppe i Stockholm bär sig åt. Jag säger då det, tänk om de kunde ta efter lite av vår goa attityd – men nej, tydligen skulle det förvärra deras bekymmer också. Var rädda om er, och glöm inte att tacka nej nästa gång Stockholm erbjuder hjälp!

Ha det gott, folket! Och kom ihåg att det alltid finns plats för fler i vår goa lilla stad vid älven!